Reciprocitet

06.01.2017

De tullsänkningar och andra handelsliberaliseringar som Över- enskoms i WTO förutsätts vara ”reciproka och ömsesidigt för­delaktiga”.

Ekonomiskt sett kan principen om reciprocitet ifrågasättas ef­tersom länder kan öka sin välfärd redan genom att ensidigt (”uni­lateralt”) avveckla handelshinder, oavsett vad andra länder gör. Verkligheten är dock mer komplicerad. I varje fall i de stora län­derna är det inte politiskt möjligt att genomföra omfattande libe­raliseringar om man inte också kan visa att deras viktigare han­delspartners är beredda att sänka sina handelshinder.

Någon metod att mäta reciprocitet finns inte. Varje land avgör själv när man uppnått detta ”jämviktsläge”. Som regel betraktas reciprociteten på ett övergripande plan. Fördelar på ett förhand- lingsområde balanseras av eftergifter på ett annat.

USA tillämpar reciprocitetsprincipen striktare än något annat land och ofta bilateralt inom avgränsade områden. Man är helt enkelt inte beredd att erbjuda marknadsöppningar gentemot vis­sa länder om inte också dessa ger motsvarande förmåner för USA:s export. Särskilt tydligt har detta varit inom finansiella tjänster och telekommunikationer.

Som redan nämnts tillämpas inte reciprocitetsprincipen fullt ut mot u-länder. Eftersom det inte finns någon definition av begrep­pet ”u-land” (utom för MUL-gruppen) är bilden dock varieran­de. EU och USA tillämpar exempelvis egna mått för när u-länder ska anses utvecklade och vilka krav som i så fall kan riktas mot dem i handelspolitiska sammanhang. Ett bra exempel är Kina som med alla vedertagna mått måste betraktas som ett u-land. I de pågående förhandlingarna om Kinas anslutning till WTO ställs dock vissa krav på Kina som är lika långtgående som om landet varit ett fullt utvecklat i-land.

Förutsägbarhet och öppenhet

En av världshandelsreglernas viktigaste funktioner är att skapa en stabil och förutsägbar miljö som främjar handel och investe­ringar. De ekonomiska aktörerna